Jag minns när jag var liten. Jag var på bio med pappa eller mamma och en kompis. Vi skulle titta på Stuart Little, ni vet den där filmen om en liten vit mus som blir adopterad av en människofamilj. Anyhow, när Stuart bråkade med sin mänskliga bror och brodern då skrek, "du är inte min bror", då fällde jag en tår. Men när min kompis tittade på mig och frågade om jag grät, så förnekade jag det promt! Inte kan man väl gråta till en film?

Sen dess har jag haft väldigt svårt att gråta till filmer. Ända tills jag tittade på the notebook. Oh boy vad jag grät, jag verkligen storbölade. Jag grät till och med efter filmen var slut. Filmen handlar om två unga människor som är väldigt olika men som blir otroligt förälskade i varandra. Men i och med att vissa inte tycker att deras relation är acceptabel så serpareras de. De ses inte på flera år, men när de väl ses så händer det grejjer.  Det skar sig nämligen när de skiljdes åt för många år sedan, men efter lite ilska kommer hemligheterna fram och känslorna bubblar åter igen upp till ytan. Men det har gått många år och mycket har förändrats, ska de komma över det gamla och återförenas, eller var det bara en sommarfling för länge sen.

För mig är det en superbra romantisk film, som jag fortfarande fäller en tår till.